De senaste veckorna har varit ganska jobbiga, blev riktigt sjuk, frisk en liten stund och sedan sjuk igen. Nu är jag väl typ frisk. Mellan sjukdomarna så passade jag på att jobba lite hos mamma och då när jag satt där ock skrev in alla fakturor så fick jag en slags uppenbarelse. Eller uppenbarelse är att ta i men hittar inget annat passande ord i min hjärna... Iallfall, jag insåg att jag kommer ha lika stor möjligthet att sitta där och jobba oavsett om jag får högsta betyg i alla ämnen eller inte, likadant vid pappas jobb, likadant vid ganska många jobb. Det viktigaste är att man är godkänd, sen är det säkert ett plus i kanten med höga betyg men där jag vill jobba så är det aldrig avgörande. Självklart skulle det vara roligt att ha riktigt bra betyg, kanske till och med så bra att man får stipendie, men orkar jag? Om jag bara behöver lägga lite extra enerigi för att höja mitt betyg så kanske jag gör det, men jag tänker inte sitta och ha ångest och gråta mig igenom uppgift efter uppgift när det egentligen inte spelar så stor roll. Så jag kände/känner liksom fuck it, jag satsar på att bli godkänd, blir det högre - roligt, blir inte inte högre - okej. 

 

Igår började jag med min svenska som redovisades idag. Med denna nya vision (också lite fel ordval men) slängde jag ihop något på en timma samtidigt som jag kollade på tv, jag tränade en gång och sen var det bra. Jag fick B på redovisningen, jag hade fått A om läraren gett mer tydliga instruktioner (jag var inte den enda som missuppfattat det hela). Man kan då dra slutsatsen att jag jobbar ganska bra när jag inte är pressad eller full av ångest. Who would've thought..?

 

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, chilla het enkelt. Kanske läsa lite kemi, kanske inte. Vi får se helt enkelt, ha det bra!! ♥